Hårdhänta kompisar

Det är inte så lätt att vara två år. Märta blir slagen, luggad, riven och putt utav många av sina killkompisar (självklart finns det ju tjejer som gör likadant men inte bland de bekanta som vi har just nu). Märta själv slår inte tillbaka utan bara spänner hela kroppen när nåt händer. Ibland skriker hon till men då handlar det oftast om att barnet tar hennes leksak eller att det gör väldigt ont. Jag vet att barn i den här åldern gör såhär och att deras empatiska förmåga inte är fullt utvecklad och att de inte förstår riktigt vad de gör den andra personen. Och jag dömer verkligen inte de här barnen men jag tycker så synd om Märta. Hon blir så utsatt och man kan ju inte skydda henne, inte ens om man sitter bredvid så hinner man med. Och hon måste ju kunna leka med andra barn utan att vi hänger som hökar över henne hela tiden. Hemma så kan hon ibland bearbeta händelser och säga att fröken på förskolan sa "ajaj" när hon blivit riven i ansiktet. Jag försöker lära henne att hon måste säga"stopp" med bestämd röst. Vi märker även att hon provar att slå oss lite löst ibland. Men hon brukar se ångerfull ut när vi pratar om det. Här har hon märken av ett barn på förskolan.

Spontanitet innebär att planera

Vanligtvis så innebär spontanitet att man hittar på saker allteftersom. Man tar på sig en jacka när man går ut med tanke att man ska vara borta en liten stund men det kan sluta med att man är borta i flera timmar. Saker får lösa sig som det vill och man klarar sig med det man har med. Nuförtiden är spontanitet det motsatta. När jag går utanför dörren med Edith så måste jag packa flera flaskor, varmvatten i termos, kallvatten, ersättning, napp, extra kläder, blöjor, filtar, ytterkläder, babybjörn mm. Visst är en del redan packat men jag måste gå igenom allt så att det är med och inte tagit slut. Först då kan jag gå ut genom dörren trygg om att jag nu kan vara hur spontan som helst för allt är med. Helst ska barnet även ha en torr blöja och vara mätt. Hur spontat som helst med andra ord!

Hon ler

Eller hon har gjort det i några veckor nu. Det är verkligen så underbart när det börjar. Hon drar på smilbanden och rycker upp kinden mot ögat så sött. Och värsta skrattgropen har hon på ena kinden. Sötast!

Man får anstränga sig lite och prata med sin allra gulligaste röst och le allt vad man kan men då brukar hon le tillbaka (iaf om blöjan är bytt och hon är mätt). Skötbordet är oxå kul och hon kan ligga och kika omkring och le mot det hon ser.

Att strukturera kaos

Just nu omges jag av kaos. På de flesta fronter. För att försöka undvika att bli galna har jag och Anders blivit väldigt strukturerade. Vi skriver listor på allt som måste göras, adressändring, renovering, packa, flytta saker, ringa olika personer, planera inköp mm. Sedan har vi tagit lite i taget varje kväll. Just nu är dock arbetsfördelningen att jag tar hand om barn och hem och Anders renoverar. De kvällar vi har fått hjälp med barnvakt har jag varit med så mkt jag har kunnat med att renovera. Gillar inte att vi faller i den klassiska könsuppdelningen men det är ju Anders som är bäst på att renovera så då är det ju vettigast att han gör det helt enkelt. Varje kväll stupar i säng alldeles försent och är trötta mest hela tiden. Men vi kommer framåt och vi har kul under tiden. Vi gillar ju att renovera (läs Anders) och att fundera på hur vi vill att det ska se ut (läs jag).

Om några veckor flyttar vi och då kommer vi att få bo ett tag i ett ofärdigt kök vilket vi såklart inte ser fram emot men det kommer att bli lättare att vara på samma ställe allihop. Just nu är jag och barnen i gamla huset och Anders i det nya huset. Märta är ju alldeles härlig nuförtiden men i nästa sekund väldigt trotsig och gör tvärtemot. Speciellt när jag håller Edith så gör hon tvärtemot och röjer runt. Och inte är det så lätt att ge Märta tid och uppmärksamhet när Edith vill bli buren mellan 14-21. När Märta somnar efter 19 har jag alltid förhoppningen att hinna med en massa saker men det slutar bara med att jag bär omkring på Edith som är ganska skrikig på kvällarna och inget verkar vara bra.

Märker att det här blev ett ganska gnälligt inlägg men det är inte så jag hade tänkt det. Utan snarare att både jag och Anders är ganska stolta över att vi faktiskt reder ut kaoset. Allt planerande och strukturerande gör att det hela ändå fungerar. Och som sagt så har vi tom roligt under processen.

Nu är det dags att sova!

Edith 1 månad

Har inte hunnit blogga Ediths första månadsberättelse. Jag skrev detta när hon var en månad och tog även fotona då. Edith är 55 cm lång och väger 4590 gram. Hon börjar fylla ut kläder i storlek 56 och det är med viss sorg jag får lägga undan 50-kläderna.

Edith sover bra på nätterna för att vara en liten bebis. Hon ligger i sin egen säng bredvid vår och somnar själv bara jag lägger henne där både på kvällen och mitt i natten. Hon vaknar två gånger per natt (vid 03 och 05) och äter 90 ml ersättning. Sedan vaknar hon vid sju-tiden och har sovit färdigt för natten. På dagarna sover hon väldigt rutinlöst men nån gång per dag kan hon sova i 4 h utan att äta. Annars äter hon varannan timma ungefär. Hon sover helst i famnen på mage på vårt bröst. För det mesta så sover hon bra i vagnen på förmiddagen men från 14-21 så vill hon helst ligga i famnen. Då är hon bara nöjd ensam kortare stunder och vaknar inom några minuter efter att man lagt ned henne. Det är lite svårt att få  ihop det med att ta hand om Märta så jag har börjat använda babybjörnen alltmer. Inte minst när vi varit på lekplatser och vagnen inte fungerar och jag måste kunna hjälpa Märta.

Edith tittar ordentligt på oss och studerar världen omkring henne. Nu kan hon faktiskt ligga i babygymmet några få minuter och kika. Då brukar storasyster också vilja vara med och lägger sig bredvid. Även på skötbordet kan Edith tycka det är mysigt att ligga och kika en stund. Hon har lett några svarsleenden mot oss trodde jag. Iaf så log hon flera gånger mot sin mormor och mig några enstaka gång men sedan har det gått en vecka utan att hon har gjort det så jag vet inte om det verkligen var ett svarsleende.Edith är väldigt stark i nacken och man behöver knappt hålla hennes huvud alls när hon sitter upprätt. Hon har börjat tjocka på sig och fått lite  goa lår, runda fingrar och många hakor. 

Jag fick sluta amma till slut när det inte funkade mer men Edith har inte haft några problem med att ta flaskan. Tvärtom så har vi båda två numer väldigt mysigt vid matstunderna och vi kan ha ögonkontakt genom hela matningen. Hennes ögon har ljusnat och är blå. Hon är en riktigt fin och go bebis och vi älskar henne högt.

Vem är hon lik?

Det är en fråga som vi får ganska ofta nuförtiden och den är svår att svara på. Märta var så väldigt liks in pappa och farmor så där rådde det inga tvivel om vem hon är lik. Edith däremot ser inte riktigt ut som Märta gjorde när hon var bebis utan är nog mer lik mig. Framförallt runt ögonen, pannan och själva huvudformen tror vi. Eller oxå så tror vi att hon är lik mig för att hon inte är lik Märta som har så tydliga drag från sin far. Men munnen och hakan är fortfarande Anders. Fast hon kanske inte är lik nån av oss, som Anders syskonbarn sa "måste man ha fått allt från någon, kan man inte bara ha nåt själv?".

I veckan var vi på BVC jag och Edith. Hon vägdes och mättes och ligger en kurva över normalen på både längd och vikt. Superbra! Vi misstänkte att hon skulle ha gått upp i vikt ordentligt eftersom hon har tjockat på sig rätt mkt det senaste. Hon har en rejäl dubbelhaka med många veck och fingrarna är inte alls sådär spinkiga som de är i början utan börjar bli riktigt runda och goa.

 

Tandläkarbesök

När Märta slog av en flis av sin tand så åkte vi till tandläkaren dagen efter. Vi förberedde henne så gott vi kunde och berättade att tandläkaren är en doktor som kollar på tänderna. Tandläkaren säger "gapa stort" osv. Märta såg fram emot att åka dit och det första som hände var att hon fick leka i väntrummet= bra start. Sedan fick hon komma in och lägga sig på stolen och åka bakåt. Hon tyckte det var spännande och tandläkaren kände på hennes framtand. Hon frågade om Märta hade ont i tanden och Märta (som för närvarande börjar gråta så fort hon ser en röd prick på kroppen) sa självklart ja. Jag och Anders skrattade eftersom hon hade ätit som vanligt hela dagen. Tandläkaren däremot trodde henne och sa att det kan isa i tanden vilket kan upplevas som smärta. Hon sa att man kan lägga på ett lager av "något" som skyddar tanden. Det brukar inte vara så lätt på tvååringar men vi kunde ju göra ett försök eftersom hon låg så stilla i stolen. Tandläkaren visade på en fejktand vad hon skulle göra och vi förklarade att det var som ett plåster på tanden. När hon visade en blå uv-lampa så sa Märta "jag med också". Så vi körde igång. Märta höll min hand slappt och låg stilla under hela behandlingen som tog säkert 5-10 min. Vi var i chock över hur bra det gick och tandläkaren sa att hon aldrig hade gjort detta på en tvååring tidigare. Stolt fick hon välja en leksak som hon sedan tappade bort en timma senare.

Här är min lilla Märta i alla Pippi-attiraljer hon har, strumpor och tröja med tryck samt "Pippi-tofsar". Detta är innan tanden gick av..